Ett begrepp man ofta använder när man pratar om värdering av startups är pre-money och post-money. Det refererar alltid till en viss nyemission och värderingen pre-money är värdering av bolaget innan pengarna skjuts till, men till den värdering som kommer att användas i emissionen, medan post-money är värderingen efter att pengarna förts till. Exempel:
Låt oss anta ett nybildat bolag med 500 aktier och ett aktiekapital på 50 000 kronor. Priset som de som stiftar bolaget betalar är då 50 000 kr / 500 aktier = 100 kr / aktie. Eftersom aktiekapitalet är 50 000 kronor är priset per aktie samma som kvotvärdet, dvs den mängd aktiekapital som finns per aktie.
Nyemission
Antag nu att en investerare är villig att satsa pengar i bolaget för att grundarna ska kunna utveckla det mer. Man kommer överens om att investeraren satsar 2 miljoner kronor och för det ska få 20% av bolaget, räknat på situationen efter att nyemissionen är genomförd. Med andra ord ska bolaget göra en nyemission på 125 aktier så att det totalt finns 625 aktier i bolaget (125 / 625 = 20%).
Priset per aktie i nyemissionen är då 2 000 000 kr / 125 aktier = 16 000 kr. Kvotvärdet dock är fortfarande 100 kronor per aktie, vilket innebär att aktiekapitalet bara ökar med 125 * 100 kr = 12 500 kronor. De resterande pengarna, 2 000 000 kr – 12 500 kr = 1 987 500 kr går in i det man kallar överkursfonden. Detta har mestadels betydelse för bokföringen – bolaget har fortfarande tillgång till hela beloppet som betalas in, men när ärendet anmäls till Bolagsverket måste man hålla reda på hur mycket av de inbetalade pengarna som är aktiekapital.
Värderingen pre-money i emissionen ovan är då priset per aktie i emissionen gånger antalet aktier före emissionen, dvs 16 000 kr * 500 = 8 miljoner kr, och post-money-värderingen är 16 000 kr * 625 = 10 miljoner kronor. Ett annat sätt att se på det är att värderingen pre-money plus investeringen är lika med post-money-värderingen.
Varför är priset per aktie högre än kvotvärdet?
Varför har man ett högre pris än kvotvärdet när man gör en nyemission? Vore det inte enklare att alltid använda kvotvärdet vid nyemissioner? Rent teoretiskt sett kan man göra det, men det finns två problem. Det första är ägarandelar. I exemplet ovan har bolaget 2 050 000 kronor i kassan (om vi antar att bolaget hittills inte haft några utgifter) och en post-money-värdering på 10 miljoner kronor. Vad innebär denna skillnad? Man kan se skillnaden mellan post-money-värderingen och det tillförda kapitalet, i detta fall 10 000 000 – 2 050 000 = 7 950 000 kr, som det värde man (dvs investeraren) sätter på affärsidén samt grundarnas förmåga att genomföra den. Hade investeraren istället betalat kvotvärde för sina aktier och tillfört 2 000 000 kr hade investeraren fått 20 000 nya aktier och då ägt 20 000 / 20 500 = 97,56 % av bolaget. I det läget försvinner grundarnas incitament, i och med att de nästan inte äger någonting; i princip har de givit bort sin affärsidé till investeraren.
Men även om man bortser från detta kan det vara en dålig idé att föra in alla pengar som aktiekapital. Antag att man ska använda de 2 miljonerna till att utveckla ett system, som sedan ska börja säljas. Dvs man kommer först förbruka (nästan) alla pengar, med sedan påbörja försäljning av det nya systemet, och sedan över tid få avkastning på investeringen. Problemet är att tanken med aktiekapitalet är att det ska fungera som en ekonomisk buffert. Därför kräver lagen att bolaget upprättar kontrollbalansräkning så fort man förbrukat mer än halva aktiekapitalet. Bolagets styrelse har sedan skyldighet att inom 8 månader återställa hela aktiekapitalet, eller om det inte lyckas, avveckla bolaget. Problemet här är att syftet med nyemissionen är att alla pengar ska gå till utveckling, men om man tillför allts om aktiekapital kan man i praktiken bara röra hälften av pengarna. Hur löser man det?
Lösning: kvotvärde plus överkursfond
Genom att sätta priset per aktie väsentligt högre än kvotvärdet får man inte huvuddelen av pengarna i den så kallade ”överkursfonden” istället för som en del av aktiekapitalet, vilket alltså var fallet i vårt exempel i början.
Det här scenariot gäller för i stort sett alla startups som utvecklar programvara, eftersom den programvara man utvecklar normalt sett inte är att betrakta som en tillgång. Det går att ta upp utvecklingskostnader som tillgång och vi kommer att ta upp det i ett senare blogginlägg.
Ett svar
Kommentarer är stängda.